Förnedringen på bana 3-4
I julklapp fick jag New Super Mario Bros Wii, vilket var det enda jag önskat mig. Och igår kväll satt jag och spelade det lite grann innan jag gick till sängs. Tänkte bara spela lite lätt för att varva ner. Men tji fick jag.
Jag fastnade på bana 3-4. Det är en isbana, som dessutom har avgrunder och stora eldkastande sköldpaddor (bara i Mario, vänner…) vilket fick mig att gång på gång dö. Fine. Jag har samlat på mig gott om extra liv, så det var ingen fara.
Men då skedde det. Efter ett antal dödsfall dök den upp. Den gröna lådan. Super Guide. Skapad för att även kassa spelare (läs: småbarn, mormor och andra n00bs) ska kunna spela. Jag skämdes. Förnedringen och pinsamheten visste inga gränser. Den gröna lådan hånade mig och mina misslyckanden. Inuti lådan väntade Luigi att hjälpa mig, men det skulle aldrig falla mig in. Aldrig.
Snarare fick den mig att kämpa hårda. Försöka än mer frenetiskt. Aldrig att jag skulle falla för den Gröna Lådans frestelse. Jag är bättre än så. Fusk av den kalibern kommer aldrig på fråga.
Och jag kan gladeligen rapportera att jag klarade mig! Banan besegrades, utan hjälp. Det var bara Mario, jag och den känsla fastrotad i ryggraden jag delar med varje barn av 1980-talet. Jag klarade banan!
Nej du, den gubben gick inte!
Jag fastnade på bana 3-4. Det är en isbana, som dessutom har avgrunder och stora eldkastande sköldpaddor (bara i Mario, vänner…) vilket fick mig att gång på gång dö. Fine. Jag har samlat på mig gott om extra liv, så det var ingen fara.
Men då skedde det. Efter ett antal dödsfall dök den upp. Den gröna lådan. Super Guide. Skapad för att även kassa spelare (läs: småbarn, mormor och andra n00bs) ska kunna spela. Jag skämdes. Förnedringen och pinsamheten visste inga gränser. Den gröna lådan hånade mig och mina misslyckanden. Inuti lådan väntade Luigi att hjälpa mig, men det skulle aldrig falla mig in. Aldrig.
Snarare fick den mig att kämpa hårda. Försöka än mer frenetiskt. Aldrig att jag skulle falla för den Gröna Lådans frestelse. Jag är bättre än så. Fusk av den kalibern kommer aldrig på fråga.
Och jag kan gladeligen rapportera att jag klarade mig! Banan besegrades, utan hjälp. Det var bara Mario, jag och den känsla fastrotad i ryggraden jag delar med varje barn av 1980-talet. Jag klarade banan!
Nej du, den gubben gick inte!
Kommentarer
Trackback
